|
|
Tips: Bildens namn är TBS2083 För att se vilken bok den härstammar ifrån: Klicka på knappen "Bildindex" i menyn till vänster.
|
|
| Bildtext: |
"Att gå och se lik" hörde till folknöjena för såväl barn som vuxna. Den döde har alltid ansetts äga
kraft att bota eller att förgöra. Sökte man t.ex. bot för ett eller annat lyte, kunde man vidröra,
den döde, varvid sjukdomen togs med i graven. Den som sökte bot, skulle vara av motsatta könet.
Råkade däremot ett barn krypa under en likkista, som i regel stod på ett par bockar, skulle barnet
ej växa mer, eller också bli "seende". Höll sig liket mjukt, bådade detta om ett snart förestående
dödsfall i släkten.
En havande kvinna fick ej se lik. för då blev barnet harmynt Angående död och begravning läsförfs
bok: "Det var en gång" sid. 102-120.
Den döda är Elvy Clara Amanda, Källstorp, Loshult sn (f. 26.10 1907 d. 12.10 1929)
Det var ej ovanligt att någon sjuk, kunde få dricka vatten ur den dödes hand, för att få bot, eller
att något som den sjuke hade haft på sig, lades i kistan. Dock fick man alltid bedja liket tre gånger
om tillstånd. Vid tandvärk lades den dödes finger på den värkande tanden. Lade man utdragna tänder i
kistan, trodde man att tandvärk togs med i graven.
Det var ej heller ovanligt att man i kistan lade ner något som den döde hade varit glad vid.
Det kunde vara brännvin, ringar och smycken, exempelvis. Var den döde havande, fick hon med sig sax,
nål och tråd.
|
|
Ämnesord: |
|
|
